Så, nu har jag fått önskningar om att skriva om tv-spel. Shit. Jag är sämst på tv-spel.
Ni anar inte.

När jag var liten var min största källa till Mario, och allt vad det heter, min vän Kerstins källare. Vi spenderade ett antal timmar nötandes ett Nintendo 8-bitars som jag misstänker tillhörde henne bror. Det var riktigt roligt och jag och Kerstin var bäst i hela världen.

Efter de sköna barndomsåren blev det väldigt lite av den varan. Hemma hos oss fanns det alltid tv-spelskonsoller i mängder, men jag spelade nästan aldrig. Var bara mina syskon. Och mamma. Hon var som besatt ibland. Spelade nåt med en liten rund boll som skulle hoppa ... ja ... Jag vet inte.

Och nu har jag Erik. Hela han är som ett tv-spel.
Men jag spelar ändå aldrig. Har nog aldrig känt att jag varit särskilt bra på det. Det enda jag faktiskt återkommit till och tyckt varit
roligt har varit Mario Kart 64.
Även fast jag är kass på det. Ni ska se hur min syster vrider sig i skrattkramper när jag, tio minuter efter hon har gått i mål, för allt i världen inte kan ta mig runt den där jäkla regnbågsbanan.

Varför kan de inte fixa ett räcke på den där jäkla vägen?

So, there you have it.