Min vän Simon är en miljökille. Han kan det mesta om allt vad ekologiskt och KRAV-märkt heter. Han är för samåkning, lokalproducerat och, framför allt, egenplockat. Han vägrar äta vanliga Chiquitabananer och har flera gånger glatt framfört sin lycka över mitt Svanmärkta diskmedel.

Min vän Simon är mitt miljösamvete. När jag köper, eller gör, något som jag vet inte är det bästa alternativet, rent miljömässigt, kommer jag alltid att tänka på Simon. Och att tänka på Simon leder snabbt till tanken att jag är en hemsk människa som inte väljer att ta hand om miljön i den utsträckning jag faktiskt kan.

Så när jag idag diskade en himla massa disk under rinnande vatten tänkte jag på Simon. Och mådde dåligt.

Efter det kunde inte ens den ekologiska ketchupen, som ställdes fram på middagsbordet en stund senare, lätta mitt dåliga samvete.