Med minnen av tidigare års frustrerade julgransjakter ger sig jag och min kära far ut i Bäckbodas skogar i jakt på tre fantastiska julgranar. När vi, fem minuter in i vansinnet, hittar den perfekta granen, alla kategorier, bara några meter från gården jublar vi, samtidigt som vi inser att det här bara är för bra för att vara sant. När vi, en stund senare, hittar gran nummer två, som nog är den tätaste granen i världen, gör jag misstaget att tänka att nu, ja nu är det här ju så gott som fixat, det är ju bara en gran kvar... Jo just det ja. En gran. En jävla gran.

Två timmar senare. Flera mil av skare som inte håller senare. En ekorre senare.
Ett halka-och-jävlart-slå-sönder-ett-knä-så-det-faktiskt-rinner-blod-nerför-smalbenet-fall senare. En skrikande spillkråka senare. Inte en enda snygg gran i sikte.

Hungriga, blodiga och trötta nöjer vi oss till slut med en ... ja ... gles, men jämn och grön gran. En halvdan gran är bättre än ingen alls tänker vi. Och därmed är året granjakt över.