Har just tryckt massa godis och slötittat på dålig tv. Jag har ingenting att göra på dagarna och ingenting att göra på kvällarna. Jag gör grejer visserligen, men det ger mig ingenting. Jag saknar att träna, jag saknar att känna att min kropp blir starkare och att jag presterar något. Jag gillar inte att ligga inne och stirra i taket, att spendera timmar framför datorn med att göra i stort sett ingenting alls, jag gillar inte att hoppas på att någon utöver de numera vanliga ska höra av sig, för det gör de inte. Jag gillar inget av det där med det är ändå det enda jag gör. Jag är missnöjd och less. Jag tror alltid att något bättre ska finnas någon annanstans. Därför har jag börjat längta hem. Men jag vet att jag skulle känna likadant om jag var hemma. Det handlar inte om platsen jag befinner mig. Det handlar om mig. Och jag hatar det. För ingen utom jag själv kan göra allting bra. Ingen kan komma och rädda mig. Det är bara jag som kan göra någonting åt det jag känner. Det hjälper inte vad någon säger eller vad någon gör. För det handlar bara om mig. Och jag börjar bli så less på mig. Men var ska man ta vägen när det enda man vill komma undan är sig själv?