Går ivrigt hem efter dagens lektion med målet att komma igång ordentligt med mitt reportage innan jag åker till Stockholm imorgon. Fixar lite lunch, kommer på att jag har tvättid och kör igång två maskiner.

Börjar prata med en granne, kommer sedan på att det inte är länge kvar innan jag måste hänga upp tidigare nämnda tvätt och lallar därför på med diverse småsaker.

Hänger tvätten. Kör igång ytterligare en maskin. Öppnar Word.

Sitter en stund och stirrar på det tomma dokumentet. Tar fram allt mitt reportageunderlag som finns samlat i ett virrvarr av pappershögar. Stirrar en stund på det.
Skriver en mening. Känns inte bra.
Kommer på att maskin nummer tre kört klart och går och slänger in allt i torktumlaren.

Tre timmar och trettio minuter har nu passerat sedan lektionen slutade.

Sätter mig och stirrar ytterligare på den felformulerade raden i Worddokumentet. Känner tröttheten. Tänker att jag bara ska vila en liten liten stund. Passar på att plocka fram Bön för Tjernobyl som jag ska läsa till nästa lektion. Kryper ner i sängen och läser första sidorna.
Slumrar till.

Vaknar av ett sms och tänker att nu, nu är jag lite piggare. Fortsätter läsa, mår illa av de bilder som målas upp redan i kapitel ett.
Somnar.

Två minuter innan min möjlighet att överhuvudtaget ta mig in i tvättstugan tas ifrån mig vaknar jag med ett ryck. Shit, tvätten! Flyger bokstavligen ut till tvättstugan och trycker ner alla min saker i en Konsumkasse.
Kryper sedan ner i sängen igen och tänker att nu är jag ju riktigt pigg, nu ska jag läsa.
Somnar.

Sitter nu i en slags sömndrucken dvala och inser att det blir inget storslaget reportage skrivet idag. Och ingen kurslitteratur läst heller.
Ska istället skriva in alla mina intervjuer på datorn. Få lite översikt.
Det måste ju vara bra på något sätt. Och samvetsstillande, förhoppningsvis.

Nu gäller det bara för mina ihopfallande ögon att kunna tyda de kråkfötter jag så vackert kluddat ner under fem stressade intervjutillfällen.

För reportaget hinner jag med. Sen.

Tänker jag.