Jag bilddagbokar för Umeå universitets räkning. De kör en julkampanj för att locka blivande studenter till Umeå och en del av kampanjen är att låta folk ta del av några studenters vardag. En av de studenterna är jag.

Efter sex dagars bilddagbokande har jag tappat tron på mänskligheten. Unga idag är otrevliga, kränkande och hemska. Jag vill aldrig utsätta mig för det här igen. Vi får se om jag ens ids avsluta det jag påbörjat. Internet har gjort det till världens enklaste grej att vara anonymt otrevlig. Det är kul att kränka någon så länge man inte behöver stå för det, tydligen.

Grattis världen. Vilken skitframtid som ligger framför oss.

från och med idag och lite drygt två veckor framåt så hittar ni mig här istället för på bloggen.

Dagens lektioner är inställda. Istället sitter jag i en datasal och stirrar på min hemtenta som uppenbarar sig på en medeltidsdator. Jag har inte vågat öppna den sedan jag skrev den i söndags, men ser nu att den inte är så pjåkig ändå. Har jag tur behöver jag bara fila på den i ett par timmar. Sedan är jag klar med två av tre inlämningsuppgifter.

Och så andas vi.

Imorgon kommer mina allra bästa syster hit. Vi ska köpa julklappar och fixa julgodis.
Jag längtar.

Sedan ska det skrivas textanalys. SOM det ska skrivas textanalys.
Till det längtar jag not so much.

Det är tio små dagar kvar till julafton. Jag har två och en halv fråga kvar att skriva på min hemtenta. I min garderob ligger endast två par rena strumpor. Tre av elva julklappar är inköpta. 20 000 tecken inklusive blanksteg återstår att skriva på min textanalys*. Jag tror att jag har en stycke hålig tand. Jag skulle kunna betala 500 kronor för att vara klar**. Det här har varit två minuter verklighetsflykt. Nu ska jag ägna 10 timmar till studier***.

Jag fastnar på flickr och tänker jag skulle vilja befinna mig på Fiji eller nåt annat fint. En liten thailändsk ö eller en vietnamesisk kryddmarknad. Bada i värme och färger. Fota världen.
Sedan tittar jag ut genom fönstret och ser att en helvit värld nog också kan vara fantastisk.

När någon i det här huset duschar dånar det i vårt kök.
Jag har tänkt att jag ska börja skriva på hemtentan i över en timme nu.

Jag unnar mig ledighet ikväll. (Ärligt talat gör jag det varje kväll.)

På lördag ska jag och Erik förresten ge oss ut i julhandeln. Vi tänkte värma upp med lite morgonyoga, lugnande medel och en grogg, men sen ska det springas fram mellan barnvagnar och livskriser iklädda de lösaktigaste spenderböxerna vi har!

Jag har förpassats till medeltiden genom användningen av en gammal PC och en mus utan scrollfunktion. Mitt långfinget sliter sig förgäves fram över den grådaskiga plastytan och den stora SONY-dataskärmen kompenserar verkligen inte upp datorns undermåliga prestationer.
(eller ska jag måsta erkänna att det är mina prestationer som inte yttrar sig särskilt väl?)

Man tycker att jag borde vara van,
men det blir man nog aldrig.

Otroligt nog är jag faktiskt redan vaken. Kanske inte så tidigt som jag tänkt, men ändå: min ögon är öppna och på spisen kokar äggen husligt. Imponerande, inte sant?

Jag tänker att man kanske skulle ta och Luciavaka på fredag? Dricka lite glögg,
baka lite lussebullar? Somna i soffan och missa Lucia? Ja, varför inte.

I mörkret klockan 02:15 inatt ställde jag optimistiskt alarmet på 07:35.
Och därför väsnas det frenetiskt just 07:35. Och 07:40. Och 07:45. Sedan: tystnad.

Klockan 08:00 skriker mobilalarm nummer två. Sedan igen 08:05. Och 08:10. Sedan: tystnad.

Den ringer sedan 09:15. Och sedan igen vid 10:00.

Vi tittar på varandra med dåsig blick.

Det ringer igen vid 10:35.
Jag knuffar till honom. Han knuffar till mig.

Vid 10:45 plingar ett sms.
Jag överväger att stiga upp. Han gör det inte.

10:50 inser jag att det här inte går särskilt bra och sliter upp persiennerna.
Snöstormen hälsar oss välkomna till en måndag förmiddag.
Godmorgon världen.

Idag julpysslar jag. Det är lingonris, julgransbollar och ljus överallt.
Och så luktar det citrusfabrik i hela lägenheten.
Aj am so overdoing itt.

Strax ska vi göra paj och sen kanske se en film. Inatt kom jag på massor med kloka saker som jag nu ska försöka anpassa mitt liv efter. Johorru. Ord och inga visor. Nu blir det andra bullar. Och ingen småpotatis.

Min skräck-Lucia stirrar på mig och jag känner mig inte riktigt at the top of my game...
Men, det var himla trevligt igår och i min kamera finns det vansinnigt mycket bilder!

Nu går jag och mitt spillda mjölkpaket hand i hand på fest. Himla fint. Kameran följer med och jag ska försöka komma ihåg att fånga detta vansinne på bild. Fredagar är världens bästa grej!

Ikväll har Emil varit hit på middag, vi gjorde lyxig lax och åt till vi stupade. Supernice.
Sedan har jag hunnit julpysslat ihop årets amarylliskruka och ompysslat året adventsljusstake. Har även förberett inför morgondagens analysredovisning och jagat upp mig inför morgondagens temafest: Ordspråk.

(Mjölken är spilld och jag gråter. Är det någon som har en apdräkt?
Eller så får jag klämma in mig i nåt rosa och bli såld i säck.
Herregud.)

Har ni otur kommer det bilder.

Jag har undvikit bloggen. Eller rättare sagt har jag undvikit publiceringsknappen.
Jag har låtit utkasten staplas på varandra mellan enstaka kommentarer.
De har lyst starkare med sin oranga färg för varje gång jag loggat in.

De påminner mig om att jag inte skrivit. Att jag inte skapat. Jag får dåligt samvete. Jag prioriterar bort mig själv. På alla plan. Läser, men lär inte. Skriver, men ser inte. Bryr mig inte.

Att julpynta känns av någon anledning viktigt. Det är konkret. Något jag kan visualisera: det finns listor, saker ska köpas, sättas ihop. Klart. Njut av det du skapat.

Skolan hamnar i ett mörker bakom mig. Jag klarar kurserna. Känner ingen tillfredsställelse.
Jag trivs med människorna. Jag trivs med tanken, ibland. Men. Mest av allt vill jag bara skriva. Hela dagarna. Men det kan jag inte. Nej. Jag gör det inte. Jag skriver inte. Istället läser jag och tänker att jag borde skriva. Eller så försöker jag skriva och tänker att jag borde läsa.
Eller så tittar jag på serier och undviker att somna. För när jag väl kommit dit har jag fyllt kvoten av måsten och dåliga samveten. Då kommer en slags ro. I mörkret, ett lugn.

För de val jag inte gjort att lett mig till synes utan val i ett december där jag hellre julpyntar,
än förverkligar mig själv.