Jag ligger i en våningssäng i Kyrktåsjö i en skog ute i det ingenstans (på ett fint sätt) som är inlandet. Med sju fantastiska vänner unnar jag mig en väl värd semester.

En veckas skolarbete kvar - kanske min sista pluggvecka någonsin. Helt g a l e t.

Göran Segeholm pratar om lärande och flow i samband med Photohop, men såhär mitt i uppsatschocken och framtidsfilandet känns det otroligt applicerbart på himla mycket annat. Bra! Se!

Hypotes: Granu-fucking-loma Anu-fucking-lareutbrott är stressrelaterade.
Empiri: Hells-to-the-yeah.

Hypotes: För lite sömn will kill you just as sure as none at all.
Empiri: Jo.

Hypotes: Maslows behovstrappa är ... upp-och-ner.
Empiri: Typ.


(Uppsatsen lämnades in till handledare igår. Jag har en veckas ledighet att njuta av just nu. Jag inledde den med vin en måndag och förkylning en tisdag. Och så med att andas, sova, baka, mysa, njuta och fixa. Jag ser något annat än uppsatsen. Skönt.)

Jag bloggar inte. Ni kanske märkt?

Det jag dock gör är att jag skriver uppsats. Bara i skrivandet av föregående mening funderade jag över hur verbanvändningen framställer mig som aktör inom de processer som verben skapar i satsen. Jag andas, lever och är min uppsats. Den är det jag tänker på när jag somnar, när jag sover och när jag äter, cyklar och pratar. På min cykelfärd hem från universitetet igår natt ropade jag ut för mig själv i den kyliga vårnatten att jag ju måste räkna bort genitivkonstruktionerna i objektsfrekvensanalysen.

Mitt liv som uppsatsskrivare är med andra ord inte sunt. Och det lämnar definitivt inte tid över för särskilt mycket lugn, ro, kvalitetstid och sömn. Ej heller för kreativitet och skrivlust. Så därför skriver jag inte här och därför fotar jag inte heller.

Men. Så småningom ska ju uppsatsen vara klar (och förhoppningsvis är den då också det) och då tänker jag att jag sakta kommer att komma tillbaka, en prioritet i taget. Mitt skrivande här är kanske varken prioritet ett, två eller ens fem, men så småningom kommer jag även till denna punkt på livslistan.