Idag har jag jobbat. Kickade igång på en fredag, sådär lagom till helgen.
Jag känner mig pigg. Och frisk. Och det är underbart! Njöt av solen och hårt arbete. Hejja.

Orutinerat gjorde jag dock inte kopplingen mellan likblek hud och stekhet sol.
Möt kräft-Lisa. Jag är rödare än rödast. Tur att det är helg.

Och tur att jag just spenderat kvällen med tacos och Indiana Jones-äventyr
tillsammans med världens bästa människor. En perfekt fredag!

Imorgon åker jag till IKEA. Jag är peppad.

Idag råkade jag köpa vaniljyoghurt istället för naturell yoghurt.
Nu känner jag mig som en vaniljbulle. Som om jag ätit efterrätt till frukost.

Morsdag. Bullens dag. Sockrets dag. Fika för hela baletten och lite till storbandet också.
Jag plågade tjejen på ica med att köpa alla konstiga frukter i butiken till min kära moder.
Imorgon är jag nog hemma. Med vilan. Min tvivelaktiga vän.

Lisa har sökt en tokintressant utbildning till hösten. Hon har satt upp ett mål och gör allt hon kan för att nå det. Lisa är helt sjukt bra på att fota och hon kan verkligen få till det där med ord. Lisa är en social och rolig person. Hon har en helt bunt fantastiska vänner och bor i en fin lägenhet med en pojke som får henne att skratta varje dag. Hon trivs riktigt bra på sina jobb och hon har världens finaste familj.

Jag, däremot, vet inte vad jag vill. Jag litar inte på att jag kan.
Jag tror inte att jag förtjänar det jag har.
Jag är riktigt bra på att fly. Bra på att gömma mig.

Jag måste nog bli lite bättre kompis med den här Lisa.
Hon verkar ha det riktigt bra.

Det här är vad jag tänker mig: hemmagjord pizza, mammas fantastiska pizzasallad och ett trevligt middagssällskap. Följt av lite stand-up eller en bra film. Kanske nåt spel? Nintendo Wii? Lite godis på det. Och mycket skrattande.

Frivilliga?

Idag måste jag vila. Hur kul är det?
Filmtips? Serietips? Vad som helst!
Jag dör snart av tristess.

Igår åt jag vaniljglass med jordgubbsrippel. Allt vad sockerförbud och laktosintolerans heter kan ju bara ta och slänga sig i väggen för jag tror att det mycket väl kan ha varit det ljuvligaste jag stoppat i min mun på flera flera månader.

Till det sågs What Happens In Vegas. Så jävla bra.

Det där gick ju .. bra. Det känns bra. Faktiskt. Att det är gjort om inte annat.

Men, jag har fått ont i ena lungan, igen.
Så imorgon är det jag som hänger på låset på vårdcentralen.
För nu behöver jag nåt som biter tillbaka. Hårt.

Jag förstår inte hur det kan vara så förbannat svårt att faktiskt höra
vad en annan människa har att säga.

Att lyssna är inte bara förmågan att hålla sin egen mun stängd.
Men det kommer du nog aldrig att lära dig.

Och det är synd.

Jag vill inte vara sjuk. Jag vill träna. NU vill jag träna. Gå loss på en spinningcykel. Skaka sönder och samman på ett afropowerdance-pass. Mata krokar i sinne på ett boxpass.

Istället är jag hemma. Skabbig och med deg under naglarna. Jag bakar morotsbröd.
Det jäser så vackert att jag blir tårögd. (Ja, jag är innerst inne 75 år.)

05:50. Nollfem Femtio. Förjävla Tidigt går imorgon bussen mot Umeå och en väldigt avgörande dag i mitt lilla mesiga liv. Sist jag skrev provet var det inte lika viktigt. Sist jag skrev provet var det mer som en kul grej. Nu är det inte kul. Nu känns det viktigt. Och jag är Nervös.

För fem år sen: Skulle jag strax avsluta andra året på Kaplanskolans samhällsprogram. Hade slitet mig igenom året och repat mig efter höstens och vinterns mörkerdepression. Var tillsammans med Christoffer och hade äntligen hittat rätt bland alla nya människor. Jag och mina vänner för oövervinnerliga och jag såg fram emot den bästa sommaren på länge.

För tre år sen: Jobbade jag på Xzakt som säljare. Festade varje helg tillsammans med de andra lirarna på jobbet i hopp om att vi skulle kunna skaka av oss den bittra jobbkänslan. Hade just lärt känna Erik och vi dejtade lite i smyg.

För ett år sen: Bodde jag i Gävle och skrev och skrev och skrev. Älskade alla nya människor jag lärde känna och försökte lära mig att älska mig själv med. Fotade otroligt mycket och plöjde igenom alla intressanta serier jag kunde hitta. Försökte leva nyttigare, förälskade mig i staden och i vårvärmen.

För tre månader sen: Låg jag sjuk i galet mycket feber. Jag jobbade åt fem olika arbetsgivare och någonstans i bakhuvudet malde tusen tankar kring vad jag skulle göra till hösten. Livet kändes innehållslöst och jag saknade min kreativitet.

Igår: Inbillade jag mig att jag inte alls är sjuk i lunginflammation och är en supermänniska som inte behöver ta ner tempot ens en liten procentenhet. Jag höll i en liten bebis och trivdes med det. Spelade Mariokart på Nintento Will och åt nyttig chokladmousse.

Idag: Har jag varit blek och frusen. Smygit runt på loppis och burit runt på balkongmöbler. Har brutit mitt eget löfte om sockerförbud och mår dåligt. Försöker varva ner och är glad över omtänksamma människor.

Imorgon: Är det söndag. Söndagar blir som söndagar blir. Som om de har en egen fri vilja.

Om ett år: Vill jag tro att jag strax är klar med min andra termin på en av två möjliga språkutbildningar. Men tanken på det ger mig lite ångest. Varför vet jag egentligen inte, men det gör det.

Morgonen spenderade jag hos herr tandläkare. Tänk er Fredrik Virtanen. Fast halvsnygg. Karvandes i min mun, mumlandes något om en eventuell visdomstandsborttagning så småningom "går på mindre än fem minuter". Fem minuter my ass.
Jag har min fars tänder. Min far har sin fars tänder. Och min farfars tandrötter går ner till knäskålarna. Slingrade runt ryggraden. I rent titanium.

Sedan kom kvällen med supermat och galen efterrätt tillsammans med Johnny, Emma
och lilla Liv. Världens coolaste kid!

Imorgon ska jag inte göra mycket. Mitt elva-timmarspass på S8 blir det inget av.
Sömn, vatten och inflammationshämmande värktabletter är det enda roliga jag ska pyssla med.

(Ett foto i timmen började, efter tre timmar slumrandes i soffan, kännas som en dålig idé. )

Idag tar jag ett foto i timmen. Men när man är sjuk blir det inte särskilt spännande. Mest diverse vårdinrättningar och knäckebröd. Jag får överföra min tristess till er lite senare.

På ICA idag handlade jag hur mycket mat som helst. Ändå fanns det ingenting för mig att äta när jag kom hem. Och så glömde jag två av de viktigaste ingredienserna till kvällens dundermiddag. Hur jobbigt är inte det? Ska jag måsta ut igen? I blåsten. Med pensionärerna.

Tror ni jag kan muta vår brevbärare att ta sin lilla gula moppe och köpa ett par citroner och en påse fullkornsris åt mig? Inte? Någon annan frivillig? I'm dying here.

Jag sitter i soffan tillsammans med fina vänner hemma hos fina Caroline
och skrattar och spelar spel och mår bra.
Jag åker bil hem och skrattar och pratar och mår bra.
Jag sitter hemma framför datorn och läser bloggar och funderar över
vad jag ska göra imorgon och mår bra.

Jag borstar tänderna och mår bra.
Jag tvättar ansiktet och mår bra.

Jag klär av mig och kryper ner i sängen och undrar om jag verkligen mår bra.

Jag får en puss på pannan och mår kanske inte så bra.
Jag börjar vrida mig i sängen och mår kanske inte så bra.
Jag försöker slappna av och mår kanske inte så bra.

Jag sätter mig upp i sängen och försöker ta ett djupt andetag och mår inte bra.
Jag sträcker på ryggen och försöker ta ett djupt andetag och mår inte bra.
Jag sitter framåtböjd kippandes och snorig och mår inte bra.

Det skär i bröstet. Det hakar fast i bröstet. Det strålar åt alla håll i bröstet.
Jag kan inte sitta upp. Jag kan inte ligga ner. Jag kan knappt andas.

Jag lotsas ut till bilen. Jag lotsas in genom glasdörrarna.
Jag lotsas fram till en säng i ett litet rum.

Det sticks. Det knackas. Det mäts. Det känns. Det funderas.

38,6 i feber. En vätskeansamling i lungan. En lätt lunginflammation.
En ipren. En plastmugg vatten. Och en bilfärd hem.

Nu kan björkarna sätta igång och grönska fullt ut, nu kan fåglarna börja kvittra för allt de är värda, nu kan värmen ta och kasta in all jävla ved i pannan. Nu kan sommaren köra igång på riktigt för idag har jag köpt en sommarbörs.

(Herregud. Kan någon ta ifrån mig mitt VISA-kort? NU.)

Jag äter mango och svenska jordgubbar. Det är gomfest i min mun.

Om en vecka sitter jag på en buss på väg mot Umeå. Antagningsprovet till Språkkonsultutbildningen ligger framför mig och jag är nervös.
Jag vill klara det. Jag måste klara det.

Innan den här vansinnesdagen kickar igång sitter jag och lyssnar på musikpodcasts.
Och inser att jag är kär i Anthony Green.

Imorse steg jag upp halv sju. Crazy Monday. Idag städar jag. Än så länge har jag hunnit köket. Om det var förjävla skitigt eller om jag ineffektiv får ni själva fundera ut. My lips are sealed. Nu letar jag bra städmusik. Sånt är viktigt.

De sista minuterna av Into The Wild bultar i min bröstkorg. De har inga planer på att släppa taget och hur mycket jag än vill se bara till det vackra som filmen är, kan jag inte skaka av mig den tomma känslan av ensamhet.

Igår sov jag till ett. Öppnar ögonen i ett vakuum. Någonstans mellan stan och ett besök hos min mamma hittar jag helglugnet. Inser att jag ska vara ledig i en hel vecka och andas ut.


Möt Sång-Spoven:

Jag och mina positiva tankar har det himla mysigt tillsammans. Vi blir inte arga, vi blir inte irriterade, vi känner hur dagarna går snabbare och snabbare och vi ler betydligt mer.
Jag och positiviteten. Mys.

Ikväll har vi varit på en fin bjudmiddag med fina människor.
Det gör mig riktigt glad att två personer kan passa så bra ihop. Balansera upp varandra och bara passa. Det ger mig hopp om den där så kallade mänskligheten ...

Annat som gör mig glad är min pappa. Han ringde mig idag och var glad. Bara det. Så fint.

Och imorgon är det torsdag. Jag gillar torsdagar.

Förra helgen var vi bjudna på födelsedagskalas hos min mamma.
Jag tycker verkligen om födelsedagskalas. Fikat, familjen, det trånga benutrymmet och de små fina paketen. Det är fint. Min familj är fin. Och mammas bullar är goda. Det finaste är att vi alltid skrattar jättemycket. Att min syster verkligen äter sitt fikabröd med vördnad. Att den som sitter längst in alltid måste ut först. Att min mormor är världens bästa mormor.
Och att det aldrig är långt till nästa födelsedagsfirande.