IKSU-endorfiner, scones och Juno = en kick-ass kväll.

Insikterna står som spön i backen, precis som regnet i höstvärlden utanför mitt fönster. Den finaste tanken är att man aldrig någonsin är ensam i någonting.

Efter en vecka av solsken och god mat med fina vänner möter jag ett svalare Sverige lite brunare, lite nöjdare. Kanske framför allt lite mättare. Säger hejdå på en flygplats som känns lite som hemma, ringer en välbekant röst som är som hemma. Får uppdateringar om veckan som gått, vad som hänt, vad som inte hänt och vad som komma skall.

Flyger hem till ett Norrland som jag älskar. Solen mellan molnen, över havet. Kalla vindar och det egna dumflinet på en flygbuss som för en gångs skull snällt står och väntar på mig. Jag välkomnas hem av björkar som plötsligt skiftar i gulgröna toner och ett korridorsrum som är bara mitt. Jag är hemma i mitt Umeå.

Nu drar jag till Grekland!

Hemma i Umeå. För 13 mil sedan packade jag in alla mina tusen väskor i bilen och nu sitter jag här. Har öppnat posthögen, börjat frosta av frysen och funderar på att packa upp alla de tusen väskorna igen. Hej verkligheten.

Just nu känns det väl sådär. För här finns ingen 9-kilometers-promenad-kompis, inget smittande Brännströmsskratt, ingen som kommer klädd i ett språkskämt bara för min skull, inget boom, ingen hattkompis, ingen Caroline och ingen fantastiska faktaupplysningar om spindlar och brittiska mäns mjukdjursvanor. Nej, här är bara jag och utan er känns allt lite tråkigare.

Meen. Jag och Hanna har suttit och ringt upp blivande språkkonsultstudenter idag, vilket gjorde mig lite peppad på höstens inspark. Det är alltid något.

Nu har jag två dagar kvar i Skellefteå innan jag tar mitt pick och pack och flyttar hem till mitt lilla crib. Plötsligt händer det. Jag börjar ställa in mig på Umeå nu och det jag måste erkänna att jag längtar mest efter är min egen säng. Och IKSU. Och att få lite rutiner och ordning på allt. Det kanske ska bli skönt med höst ändå?

Hur som helst blir tiden i Umeå kort såhär i början
för på torsdag/fredag bär det ju faktiskt iväg. Yay.

Vädret var fantastiskt och när väl alla var på plats fixade vi iordning en sallad, dukade upp på gården och bemästrade gasolgrillen tillsammans.

 

... och ikväll har jag plockat en dryg liter hallon! Heja!

Igår plockade jag och Erik 7-8 liter blåbär på knappt tre timmar.
Roligt, enkelt och vansinnigt gratis.

Emarosa – Emarosa

Jag missade att tacka ja till min utbildningsplats tidigare i sommar och är därmed struken från språkkonsultprogrammet, vilket inte kan vara särskilt bra. Idag skickade jag några mejl i hopp om att ändra på det. Jag passade även på att söka CSN och tänkte som hastigast tanken att alla mina grejer på något sätt måste ta sig till Umeå snart. Längre än så har jag dock inte kommit. Medan september kryper allt närmare tänker jag nämligen motsägelsefullt nog att hösten är långt långt långt borta.

Om jag bortser från att jag tokhalkat och slagit mig något så gud förbannat (hej rumpblåmärke storlek störst!) har jag hittills haft en fantastisk torsdag; en fin morgon, lite lugn och ro, en ordentlig förmiddagspromenad, lyxlunch, Entourage och lite tid vid havet.

Nu sitter jag med Melissa och badar i beslutsångest. Jag vet vad jag vill, men samtidigt vad jag borde. Det går helt enkelt inte ihop. Vad är pengar för ett påhitt och varför ska det ställa till med så mycket bekymmer?

Min lilla lantsemester var precis vad jag behövde.

Idag är jag vaken tidigt. All tid före 10 känns som bonus sådana här dagar. Förresten är världen otroligt liten ibland. Och ibland är det lite skrämmande enkelt att se vad som format en människa.

Igår somnade jag tidigt tidigt med en bok i mina blåbärslila händer för att imorse vakna till en oväntat solig morgon. Sjuk och ynklig ska jag nu ställa mig på en rapplig stege för att måla fönster.

Jag älskar min semester och jag vill aldrig åka härifrån.

Småsjuk åker jag nu ut till Bäckboda. Tar med tjocksockar, gummistövlar, ipren, ett par filmer och ett hopp om kurering. På onsdag måste jag ju vara mitt vanliga pigga jag. (Efter bara ett par dagar isär så saknar jag er massor. Jag undrar hur det ska gå när sommaren plötsligt tar slut.)

PDOL igår. Kent var magiska.

Bara det att de inledde med Utan dina andetag, fortsatte med Det finns inga ord, avslutade med 747, körde M (♥) som första extranummer och avslutade det hela med Mannen i den vita hatten (16 år senare) med extraverser och allt. Kärlek!

 

ändå är det så obegripligt svårt.