Vaknar alltid tidigt dagen efter. Idag är inget undantag. Jag känner mig uttorkad ända ut i fingertopparna, faktiskt bokstavligen. Det finns inte en chans att jag somnar om nu. Så jag svarar på ett sms och hämtar, på stapplande bambi-ben, den stora vattenflaskan.

Jag är nog bakis, med stora bokstäver.

Gårdagen vad över alla förväntningar. Allt var bra.
Maten, lekarna, människorna. Vädret (!), tårtan, stugan. Franskan, vännerna, ölkorven.
Victors pimpade bil, blomsterbuketterna, naturgodiset. Tout la party, mais oui.

För när man vaknar dagen efter och kommer på att det man har kvar är en bortglömd melon-ananas-och-jordgubbssallad och en kamera full av bilder vet man att man lyckats.

Söndag. Erik är och bär telefonstolpar på okänd ort. Vilken man.
Själv ligger jag fortfarande i sängen, ska strax stiga upp och öka tempot nåt så gud förbannat.
Idag ska jag besöka söndagsloppisen, baka morotsbröd, städa badrummet, knåpa ihop en gåva, slå in ett paket, lära känna min nya kamera, eventuellt laga min cykel och sedan gå på ett sista födelsedagskalas i det röda fina barndomshuset.
Men först, såklart, innan allt kör igång;

Valborgsmässoafton. Ett konstigt litet jippo.
Ungdomsfylleri och värsta-coola sportkillarna känns inte alls lika lockande som för ett par år sedan. God mat och ljuvligt sällskap är det enda jag behöver. Därför tar vi ikväll den lilla zebrabilen och brummar ut till Brännsfors. God mat och ljuvligt sällskap.

Dagen till ära kör jag premiär på världens bästa jeansshorts och det somrigaste linnet i garderoben. Värmerekord och strålande solsken. Jag kan knappt tro det är sant.

(På väg hem från jobbet mötte jag en man iklädd yllemössa och mörkblå dunjacka. Jag sade åt honom att han cyklade åt fel håll och pekade med hela armen i riktning mot psyket.)

Ett fint blått brev från Skatteverket susar ner på hallmattan. Skatteåterbäringen.
Jag ska få tillbaka så SJUKT mycket pengar. Ha ha HA HA.

(Jag är för vek för blogguppehåll.)