När jag var fyra-fem år pysslade jag ihop en Lucia på dagis. Ett flörtkule-huvud, garnhår, toarulle-kropp - hela köret. Med tusch ritade jag sedan ögon, näsa och en stor mun. Sedan gick jag stolt hem med min Lucia i handen.

Väl hemma kände jag att det saknades något - min stackars Lucia hade ju inga tänder! Så med tuschpennan i högsta hugg fortsatte jag mitt ritande.. tand efter tand.

Min Lucia blev, allt eftersom åren gick, ledare för ett litet Luciatåg med lillasysters tärna och lillebrors tomte i tätt följe. Luciatåget blev ett självklart julpynt i vårt hem.

I år kör min Lucia solo på fönsterbrädan hemma hos mig och E, för utan henne blir det faktiskt inte någon riktig jul. Min skräck-Lucia.