När jag rensar bort gamla mail hittar jag textresponser från förra årets skrivarkurs.
Öppnar dokumentmappen märkt Skola och börjar läsa mina egna ord. Min egna texter.

Minns nattliga skriverier, inspirerande låtar, Viking Lund och hans plåttrummare, abstrakta dikter om grus och ord om mitt eget liv. Vissa rader känns klyschiga, andra framtvingade. En hel del känns inte riktigt som mina egna, som tagna från någon annan. Andra är perfekta. Olika sammansättningar av ord, av bokstäver, som blivit något mer än fingrar på tangenter.

Vad de alla har gemensamt är att de skrevs för ett år sedan. Nu har jag tusen andra små delar, små ord, som vill ut, som måste hitta ett forum. Och av någon anledning har jag svårt att ge dem skrivandet. Att börja.