Jag är hemma i Skellefteå. Även om det inte var längesedan sist så känns staden annorlunda nu: höstigare och ganska tom. Ändå är det skönt att vara här. Att hänga på en balkong inlindad i filtar och prata om livet och världen. Att se stjärnfall och satelliter, kända ansikten och allt det som är precis som man minns att det alltid varit.

Surströmming, fest, evighetsköande och utgång med korridoren igår. En helt fantastisk kväll! Min korridor är bäst. Ikväll blir det knytkalas med alla fina språkkonsultstudenter. Solen skiner, jag lyssnar på magiskt bra musik och känner mig back on track. Ibland är det bara så enkelt.

Efter en vecka av solsken och god mat med fina vänner möter jag ett svalare Sverige lite brunare, lite nöjdare. Kanske framför allt lite mättare. Säger hejdå på en flygplats som känns lite som hemma, ringer en välbekant röst som är som hemma. Får uppdateringar om veckan som gått, vad som hänt, vad som inte hänt och vad som komma skall.

Flyger hem till ett Norrland som jag älskar. Solen mellan molnen, över havet. Kalla vindar och det egna dumflinet på en flygbuss som för en gångs skull snällt står och väntar på mig. Jag välkomnas hem av björkar som plötsligt skiftar i gulgröna toner och ett korridorsrum som är bara mitt. Jag är hemma i mitt Umeå.

Jag missade att tacka ja till min utbildningsplats tidigare i sommar och är därmed struken från språkkonsultprogrammet, vilket inte kan vara särskilt bra. Idag skickade jag några mejl i hopp om att ändra på det. Jag passade även på att söka CSN och tänkte som hastigast tanken att alla mina grejer på något sätt måste ta sig till Umeå snart. Längre än så har jag dock inte kommit. Medan september kryper allt närmare tänker jag nämligen motsägelsefullt nog att hösten är långt långt långt borta.

Idag är jag vaken tidigt. All tid före 10 känns som bonus sådana här dagar. Förresten är världen otroligt liten ibland. Och ibland är det lite skrämmande enkelt att se vad som format en människa.

Igår somnade jag tidigt tidigt med en bok i mina blåbärslila händer för att imorse vakna till en oväntat solig morgon. Sjuk och ynklig ska jag nu ställa mig på en rapplig stege för att måla fönster.

Jag älskar min semester och jag vill aldrig åka härifrån.

Småsjuk åker jag nu ut till Bäckboda. Tar med tjocksockar, gummistövlar, ipren, ett par filmer och ett hopp om kurering. På onsdag måste jag ju vara mitt vanliga pigga jag. (Efter bara ett par dagar isär så saknar jag er massor. Jag undrar hur det ska gå när sommaren plötsligt tar slut.)

Middag med bästa E, promenad med A och bio med alla fina. Idag har jag även jobbat min sista måndag för sommaren och hört mig själv säga saker som jag samtidigt insett vara sanning. Fint. Måndagar är snälla dagar.

Det är onsdag idag och jag tar härmed helg. Imorgon åker vi för att hälsa på lillebror och Emme och jag peppar minisemester. Och allt annat. Det är mycket nu och allt är så bra, men jag förstår inte var tiden tar vägen och hur jag ska få den att räcka till.

Efter tre dagars stadsfestande avslutas helgen med den varmaste dagen ever. Frukostpicknic och solande i parken. Telefonsamtal om gårdagens bravader och 40 liter vatten, typ. Sedan peppar jag nog (faktiskt) lite fotboll i kväll. Heja söndag.

Är hemma i Umeå över helgen. Sover i min egen säng, hänger med mina fina umevänner och söker med ljus och lykta efter mitt pass, vilket än så länge vägrar bli funnet. Idag blir det stan och sedan häng vid Nydalasjön. Fina Umeå!

Hur crappy den här dagen än må ha känts för att par timmar sedan så vände allt under kvällen. Det behövs inte mer än Bradley Cooper, facespace och världens bästa vänner för att få mig på bra humör igen. ♥

Vad är det med den här dagen och varför tar den aldrig slut?