Kollar igenom min blogg och tycker att jag tappat mitt språk. Som en bra lärare en gång sa håller jag nästan för hårt i språket, är för noggrann. Och det är sant. Jag skriver, läser, suddar, skriver, läser, suddar, flyttar om, tar bort, lägger till. Och till slut blir jag nöjd. Men mitt i alltihop är det som att jag tappat innehållet. Att det jag skrivit blivit för diffust, för urvattnat. Bara en mängd, till synes, fint uppradade bokstäver. För säkert. För även om jag skriver för att ventilera, för att berätta och för att förmedla så kommer det aldrig fram. Det blir bara ord.

Och just det ja, igår fick jag parkeringsböter av Carpark.
Jag hatar Carpark.
Min pappa hatar Carpark.
Min syster hatar Carpark.
Vi hatar Carpark.
Jag har överklagat. För att jag hatar Carpark.

Jag är fruktansvärt bra på att stressa upp mig själv, över allt möjligt och ingenting alls. Tankarna bara rullar iväg, timmar jag slösar bara rusar ifrån mig och sakerna jag borde göra bara lägger sig på hög, gärna över mig. Tynger ner min kropp. Ner mot marken. Får mig att inte kunna göra någonting alls. Att inte kunna ta ett enda beslut. Utan att bara sitta och titta på den där högen som bara växer och växer och växer...

Hemma idag med. Saknar helt och hållet energi. Har bara sovit och sovit. De få timmar jag varit uppe har jag ägnat åt att inse hur otroligt trist det kommer vara att bli arbetslös senare i höst. För på kyrko kan jag ju faktiskt inte jobba hur länge som helst.
Panikslagen som jag blev uppdaterade jag därför min CV på ams.se och sökte säljjobbet på Twilfit. Ett steg i rätt riktning. Jag kom också på att jag ska skaffa Photoshop. För om jag ändå ska sitta hemma helt sysslolös kan jag väl åtminstone ägna min tid åt något jag tycker är kul. Jag borde också hitta ett skrivprojekt som jag kan försvinna in i.
För förra höstens ångestfyllda vardagstomhet orkar jag bara inte med igen.

Ser dokumentären om World Trade Center som just nu går på Tv3. Mannen som slår ett random telefonnummer och ber kvinnan som svarar att meddela hans fru att han är oskadd får mitt hjärta att stanna och alla jävla modebloggar som poppar upp framför mig att göra mig illamående. Att se hans fru sitta tyst, lekandes med kanten på sin kofta och veta att han aldrig kom ut ur byggnaden får tiden att stå stilla.

Jag är trött på att inte kunna skriva. Jag är trött på att inte våga ta plats och ta de där fantastiska fotografierna som jag ser finns där. Jag är trött på att gå miste om alla de människor som skulle kunna betyda så mycket. Jag är trött på att inte ha några pengar. Jag är trött på att inte hinna med allt jag vill och ändå ha ledig tid till mig. Jag är trött.

När man står rakt upp och ned och håller i en vattenslang i åtta timmar
under en dag finns det mycket tid till tankar.

Väl hemma funderar jag över hur det ibland är mening att saker ska ske.
För sammanträffanden och små saker hittar mig just idag.

Och idag ser jag saker. På ett nytt sätt. Från en annan vinkel.

Och jag förvånar mig själv.
Och det glädjer mig.

Grey's. Det är fina grejer det. Varje onsdag ligger jag alltid där i mörkret i tv-rummet, på en hög av kuddar och tar in. Och det känns alltid så bra sen.

Imorgon kommer de första hejdå:en. Jag tycker sånt är svårt. Jag vill alltid få med allt det bra i nåt litet så folk vet och kan ta med sig. Men det är svårt. Hoppas att de vet ändå. Att de är bra. Och att jag blir bra av att de är bra.

För det blir jag. På samma sätt som jag bli tyst och tyngd och svårnådd av de som inte hör, ser eller lyssnar. Jag är inte olika för att jag inte är den jag är. Jag ger helt enkelt det jag får.

Känner mig som en genmanipulerad gris. Ungefär.
Varför hakar jag upp mig? Jag kommer alltid undra.
Samma ruttna frö som sist har just såtts i mitt bakhuvud och jag kan för allt i världen inte sluta gödsla, vattna och göda upp det. Så det kommer växa. Det kommer frodas. Det kommer spira. Och sen kommer mitt bakhuvud att explodera. Stand back. Jag säger då det. Dumheterna kommer flöda.

Schnii schnaa. Snart hemma.
Har till och med börjat packa. Finns inte en chans att allt kommer rymmas i SAAB:en tillsammans med mig, paps, M och alla deras resväskor och utlandsfynd. Herregud.

Det är lustigt ibland.

Just haft en dag då jag funderat mycket på allt och inget.
Och just idag har en mängd saker kommit fram.
Massa små fina saker som visat mig vad jag faktiskt har.
Och det hade inte kunnat komma bättre till. Tack :)

Till och med mina pengafunderingar fick sig en lite skjuts genom en upphittade hundralapp. Hejja världen.

Jag ser på bilder av tillsammanskärlek och tänker på dig som vackert väntar.
Jag ser bilder på alltidnäravänskap och tänker på er som njuter av all den tid ni har tillsammans. Jag ser bilder av härnyfunnet och tänker på hur viktiga ni kan vara.

Jag ser bilder och tänker. Sitter i ett mellanland. Full av hopp om att vara efterlängtad och önskan om att vara något vackert funnet. Utan möjlighet att finnas där och utan möjlighet att stanna kvar.

Och sen tänker jag att tänk om. När all den vackra tillsammanskärleken blir vana och den pålitliga alltidnäravänskapen faller. Tänk om jag då behöver det som är härnyfunnet.

Att alltid få leva i mellanlanden. Mellanlanden av halvuppfylld tomhet.

Det regnar och jag myser. Äntligen. Hoppas det börjar spöregna.
Riktigt ruskigt, ruggigt spöregn.

Fick kallelsen till antagningsprovet för utbildningen jag sökt i Stockholm idag! Shit! Hur ska detta gå? En hel dags skrivande... 50% av platserna tillsätts baserat på reslutatet på provet, oavsett betyg och högskoleprovresultat. Vore ju guld om det gick bra. För jag vill ju läsa det här. Tror jag. Hjälp! Nu blev jag nervös.

Ska sätta mig och ringa febrilt till mina vänner i den stora staden senare idag. Jag kommer behöva support. Och nånstans att bo :P Tur att de alla är så söta och snälla.

Iii.

Men framför allt är det nog för att du inte är här.

Det regnar och jag tycker det är mysigt. Hur positiv är inte jag? :)

Fick ett oväntat och glatt överraskande mail imorse. Och blev så glad :) Något av det bästa som finns är när uppskattning och snälla ord kommer från oväntat håll. Tack!
Jag hoppas den här känslan får hålla i sig hela dagen.

Nu, frukost. Ska lyxa till det med fruktsallad och hela köret.

It's a good day

Känner nu när jag varit tillbaka i Gävle nån dag att det var skönt att vara hemma. Hände så mycket mer. Små projekt och fikastunder hela dagarna. Jag trivdes som tusan här i Gävle tidigare, men nu när jag är tillbaka är jag mest bara uttråkad. Vad ska man göra åt det måntro?

Först och främst borde jag kanske sluta sitta här. För mitt goda humör känns inte som något att dela med mig av till omvärlden.

Fast nu har jag ju redan gjort det i tre inlägg.

Fuck it.

Godis. Jag behöver godis.