Efter ett par timmar av städande och väckande av halvt medvetslösa korridorskamrater tryckte jag, paps och M till slut in oss i bilen och började den långa färden hem. Gick relativt smärtfritt. Sträckan Umeå-Skellefteå är dock fortfarande definitivt ett verk av ren ondska. Varför tycks Lövånger aldrig vilja dyka upp där längs vägen?!

Att färdas till tonerna av bra musik och Katlas mångkulturår-äventyrande underlättade dock.
Vi ses i marschallens skugga, amen.

Här hemma härjar sommaren. Nitton minuter över sex ikväll så slog det över till 30 grader i skuggan. Det är ju vansinne.

Sitter nu på golvet i vårt ... ja ... spartanskt ... möblerade vardagsrum. Ute lyser solen som vilken förmiddag som helst. Nästan i alla fall.

Solen är min bästa vän.

Och världen känns lite upp och ner.