Jag är ändå skrämmande ambitiös och
får läst allt det jag tänkt. Hur mycket av det jag har lärt mig vet jag dock inte.

Det här tentapluggandet samlas bara i ett diffust moln ovanför mitt huvud och om jag har tur så kommer allt bara regna ner över mig på måndag. Har jag inte det kommer jag sitta där med mitt svarta moln och stirra på ett blankt papper.

Hur vet man när man kan något?


När klockan börjar närma sig tolv så cyklar jag hem i det svala vädret.
Ibland rullar jag över asfalt. Det är fint.



Väl hemma tar jag hjälp av Daniel Cirera för att sortera den vansinniga mängd tvätt som samlats i badrummet.




I tvättstugan är det såklart någon lirare som låtit sin sura tvätt ligga kvar i tvättmaskinen i en evighet. Och när jag står där och sliter ut hans gula handdukar kommer han såklart och frågar om han kan torka sin tvätt på mig tvättid.
Jag är äckligt trevlig tillbaka.


















Sedan gör jag och min systers gula tröja lunch. Vi hackar grönsaker, pillar ut kärnor ur ett granatäpple, skivar lax, sköljer sallad och kokar quinoa.

Samtidigt fotar vi de finfina tulpaner jag fått tidigare i veckan (love).

Et voilà!









Sedan tar jag äntligen tag i mina planer och startar upp, vad som förhoppningsvis ska bli, en surdegsgrund. Åh, husligheter!

Ute har det hunnit bli dimmigt och trist och jag drabbas av tristess.


Den försöker jag skaka av mig genom att fika, läsa bloggar och hänga på www.cuteoverload.com.
Jag inser här att jag vill ha en minisköldpadda.

Till ljudet av Melodifestivalen viker jag ihop IKEA-lådor.
Melodifestivalen är verkligen ingen hit..

Det blir sedan att strötitta på Sin City. Den är snygg,
även fast Clive Owen är en rätt så dålig skådis.

Halv tolv överväger jag att gå och lägga mig.
(Halv ett sätter dock allsången igång i husets festlokal.
Sex våningar upp sitter jag och hör Staaaaad i ljuuuuuuuuuuuus. Tack.)

Godnatt.