Sulorna på mina skor håller på att ramla loss. Alla mina strumpbyxor går sönder, par efter par. Under promenaden till universitetet idag brast axelremmen på min väska helt. Och så var det jag. Som brister unden tyngden av mitt problematiserande sinne och vikten av världen på två trötta axlar. I samma stund tänker jag att allt det här ju egentligen inte är någonting alls - i jämförelse. Men ändå. Brutala måndag.

Men då finns det tårtkalas och fina vänner, någon som är bara ett litet samtal bort och så en trygghet i att äntligen har lärt sig att det blir så här ibland och sedan blir det alltid bättre.