Den milda sjuksköterskan Marie, vars hand knastrar i mitt rejäla handslag (ja, jag har övat), utrustar sig med ficklampa, träspatel och tops. Väpnad för upptäcktsfärd.

Gapa, säger hon. Säg ”aah”. Jag gapar. Väser aah. Och sedan tittar vi på varandra i fem minuter, jag och min munhygien. Och Marie. Hon säger mm jaha jo-just-det till allt jag tar upp i syfte att dämpa den 300 sekunder långa tystnaden och jag misstänker hon alltid säger det till allting.

Klockan piper, vi andas ut

och jag har inte streptokocker.

Jag och min fem-och-en-halv-veckas-förkylning har bara rekordambitioner.

Känns inte helt ovanligt.

Hej förresten.