När jag rensar bort gamla mail hittar jag textresponser från förra årets skrivarkurs.
Öppnar dokumentmappen märkt Skola och börjar läsa mina egna ord. Min egna texter.

Minns nattliga skriverier, inspirerande låtar, Viking Lund och hans plåttrummare, abstrakta dikter om grus och ord om mitt eget liv. Vissa rader känns klyschiga, andra framtvingade. En hel del känns inte riktigt som mina egna, som tagna från någon annan. Andra är perfekta. Olika sammansättningar av ord, av bokstäver, som blivit något mer än fingrar på tangenter.

Vad de alla har gemensamt är att de skrevs för ett år sedan. Nu har jag tusen andra små delar, små ord, som vill ut, som måste hitta ett forum. Och av någon anledning har jag svårt att ge dem skrivandet. Att börja.

Min vän Simon är en miljökille. Han kan det mesta om allt vad ekologiskt och KRAV-märkt heter. Han är för samåkning, lokalproducerat och, framför allt, egenplockat. Han vägrar äta vanliga Chiquitabananer och har flera gånger glatt framfört sin lycka över mitt Svanmärkta diskmedel.

Min vän Simon är mitt miljösamvete. När jag köper, eller gör, något som jag vet inte är det bästa alternativet, rent miljömässigt, kommer jag alltid att tänka på Simon. Och att tänka på Simon leder snabbt till tanken att jag är en hemsk människa som inte väljer att ta hand om miljön i den utsträckning jag faktiskt kan.

Så när jag idag diskade en himla massa disk under rinnande vatten tänkte jag på Simon. Och mådde dåligt.

Efter det kunde inte ens den ekologiska ketchupen, som ställdes fram på middagsbordet en stund senare, lätta mitt dåliga samvete.

Idag fyller min lillebror hela 17 år. Snart myndig. Känns helt ologiskt. I mina ögon är han typ en stubbe hög och springer runt med en håv och skriker "ska jag fånga dig?" till alla han ser. Men sanningen är att det slutade han göra för längsen. Mer eller mindre i alla fall.

Han är lustig min bror.
Han skulle nog inte kunna hitta sina jeans om han så än hade dem på sig.
Han kan definitivt klassas som blind när det kommer till att leta rätt på saker.
Det går bara inte.

Å andra sidan styr han med järnhand konsten att ge kvicka svar på tal.
Han måste nog vara den roligaste människan jag känner.
Eller så kanske han bara tilltalar min simpla humor. Det funkar helt enkelt.
För varje gång vi ses skrattar jag till tårarna rinner.

Speciellt när han ser ut som en fulgrek i ansiktet. Som här.
Bullbollbror. Du är världens bästa.
Grattis på födelsedagen!

När jag var fyra år föll jag handlöst över syster och bröt hennes arm. Hon var ett år och fick gå med gips och allt.

Kanske satte det något form av spår i henne, jag vet inte. Det jag dock vet är att hon kan konsten att få ett rum att se ut som kriget inom loppet av några minuter.

Att hon vet hur man omger sig med de bästa av vänner.
Att hon visat att det lönar sig att vara kräsen och att hon just upptäckt skor.

Jag vet att hon kan konsten att berätta en histora på det bästa av sätt och att hon alltid får alla runt sig att skratta.

Jag vet att ironin är hennes enda språk och att hon kommer nå hur långt som helst.

För när jag ser henne hjälpa J att fästa den där flugan under skjortkragen ser jag att hon vuxit upp. Hur det gick till vet jag inte. Men idag tar hon studenten och ett steg ut. Världens bästa syster. Grattis.

Min mamma har gett mig ett temperament. Hon har gett mig åsikter.
Hon har gett mig lakrits och de coolaste kusinerna man kan önska.

Hon har gett mig en trygghet. Hon har gett mig en känsla för stil.

Hon har gett mig målmedvetenhet. Hon har gett mig impulsivitet.
Hon har gett mig tjockt hår och obefintliga höfter.

Hon har gett mig läsandet, och kanske därmed också skrivandet.
Hon har gett mig naturen och promenerandet.

Hon har också gett mig världens tjurskalle.
Och driv. Ett jäkla driv.

Var ute och gick i Boulognern idag. Samma stund som jag tog mitt första steg in möttes jag av doften av grus och regnet som låg i luften....

Och av någon anledning slängdes jag direkt tillbaka till svala dagar i Norrbyskär. Minnen av tonårsförälskelser, nätter i tält, nattliga spökrundor och barndomsvänner kom flygandes.

Minnen av Gustav, Markus och Linus, av mellanstadiefnitter och höghöjdsbanor. Minnen av havsvatten och Kerstin sittandes uppe på en garderob. Minnen av nattbad. Minnen av galna upptåg och skräckhistorier. Minnen av sagor som försvann och dagar som aldrig kom till något slut.

Min pappa har gett mig fotograferandet. Han har gett mig egenskapen att bry sig till det ytterst när det verkligen gäller.

Han har gett mig den bästa humorn i världen.

Han har gett mig bondskan. Han har gett mig världens bästa farföräldrar.
Och världshistoriens godaste köttbullar.

Han har gett mig egenskapen att alltid se muppig ut på bild.
Han har gett mig kunskap om bilkörande och matematik.
Han har åtminstone försökt ge mig tålamod.

Han har också gett mig en näsa. Och Rönnblomsvinklade fötter.

Att jag sedan fått det impulsiva och tjurskalliga, det drivna och det känsloladdade och en bunt andra ting är en helt annan historia.

En mammahistoria.

Men den sparar vi till en annan dag.